Sitter här i min soffa under den första ”slappardagen” på länge. Har en ”date” med Harry Potter och försöker fundera över vad som hänt under dessa virvelvindslika dagar.

Vad som inte är en nyhet men har tagit mycket tid är att det har varit momsvecka. Sen är det ju den lilla detaljen att jag har en valpkull… Dom där håriga små sötnötterna till terrorister har en tendens att ta en hel del tid och skapa en hel hög arbete men ännu mera glädje! En av livets höjdpunkter är definitivt valpar!

Valpar förresten lär det bli gott om framöver, var iväg i tisdags och ultraljudade Paks och där var det gott om liv! Minst 4 såg veterinären!!! Runt den 20/3 är det tid. Ska bara bygga om valplådan lite så är allt i sin ordning. Med lite tur så blir Diesel pappa på sin tredje födelsedag.

Ja Diesel förresten… Han tillhör numera mej enbart och har flyttat på prov till en av mina väninnor Mona Enetoft. Hoppas verkligen dom ska trivas ihop och att Diesel slipper flytta igen!

När vi ändå pratar om Diesel så kan jag berätta att han är anmäld till sin första utställning på svensk mark, Malmö International! Spännande ska det bli! Han blir mitt enda bidrag i år eftersom jag förhoppningsvis har en fin valpkull i huset och jag vågar tyvärr inte ta med någon här hemifrån. Annars är alla rävflickorna i utmärkt form och kunde gjort sej bra där. Men det kommer fler utställningar!

På tal om rävflickor så är även den yngsta varianten, Lillfia, i utmärkt form. Hon väger nu precis under 1 kg och är pigg som ett helt stim mörtar. Men en äkta rävflicka är hon utan tvekan med envishet och viljestyrka utöver det mesta! Hon och Arian har blivit bästa polare och jag vet inte om det är bra. Känner att dom där två sessorna kan klara vad och vem som helst om dom slår sej ihop. Även matte….

På slutet en film som visar att man inte behöver gå på två ben och bära velour för att vara en mys-/buspappa

Vart tog tiden vägen, mina små är redo för sina nya hem och det värker som vanligt i mitt hjärta!

Men å andra sidan så ska de till jättebra hem och jag hoppas att jag valt rätt för dom. Att Mille (Birk) hör hemma hos familjen Fager har varit klart sedan de sågs första gången. Borka försvinner långt bort till vårt östra grannland men ska ägas av en av mina käraste vänner, Johanna Honkanen på kennel Hulmukan. En otroligt duktig uppfödare med en kunskap som ständigt förvånar mej och gör mej avundsjuk!

Lille Mattis då, min myskille. Han har ett hem på gång som verkar lovande men jag berättar inget förrän allt är klart.

Lilla Lovis stannar hos oss som det ser ut nu. Det var inte helt vad jag hade planerat men, men hon är ju det närmaste man kan komma en egen bebis och jag är djupt förälskad i denna lilla tappra tjej.

Det jag ”förlorar” när smågrabbarna flyttar vinner jag  i härliga valpköpare. När vi pratar om härliga valpköpare så är jag rikt begåvad med såna och det gör mej mycket tacksam även om jag kan vara en grinkärring ibland.

Förra helgen hade jag glädjen att ha Leo med ”brorsan” Zico och matte Marie här. Vad jag önskar att du bodde närmare! Detta innebär att hela min Harry Potterkull har varit här och hälsat på de sista veckorna eftersom vackra Teddy med matte Mari var här helgen innan och Katie med fodervärden Lena nu i veckan.

Teddy <3

Teddy

Leo <3

Leo

Katie <3

Katie

Marie filmade mina små och en massa bilder blev tagna…

Mattis <3

Mille <3

Borka <3

På Lillfia blev det ”bara” bilder

Lovis aka Lillfia

Lillfia <3

Avslutar med några fina uppställningsbilder och ett underbart kort av två damer som står mej mycket nära!

Spetspatrullens Mattis

Spetspatrullens Borka

Spetspatrullens Borka

Spetspatrullens Birk ”Mille”

Spetspatrullens Birk ”Mille”

Spetspatrullens Lovis ”Lillfia”

Spetspatrullens Mattis

Marie & Lillfia

Först och främst vill jag säga tack för allt stöd och all uppmuntran jag har fått i min kamp att ge mina småtjejer en vettig tillvaro.

Arian ska återuppta sin simning snarast och ska kollas av Camilla Norrman, vår underbara massör! Hon kör med fullt ös medvetslös alldeles som vanligt och verkar inte ha nåt som helst problem med sina knäskålar. Hon verkade ha lite ont några dagar efter kollen då det drogs och töjdes men ett par dagar på Rimadyl så var det lugnt igen. Nu tror ni säkert jag är knäpp men ända sedan benbrottet har hon varit väldigt säker på vad hon vill. Om hon tar emot Rimadylen så har hon ont och behöver den annars rör hon den inte. Tänker inte ifrågasätta detta utan fortsätta lyssna på min tös.

Lovis min pyttelilla pärla växer som ogräs och är full av bus och attityd. Ikväll har hon nått 390 g och växer nu fortare än bröderna. Hon sover fortfarande hos mej och är mer min bebis än Lovas. Men nu håller hon själv på att avvänja sej från flaskan. Numera är det morgon, middag och sen kväll för övrigt äts allt som är löst och som hon hinner ifatt . Hon har väldigt mycket kärlek i sin lilla kropp och VÄLDIGT mycket att prata om. En liten film tagen de senaste dagarna…

Bröderna Flodhäst växer också rejält men framför allt har tempot och ljudnivån ökat massor. Ibland låter det som ett gäng vilda ardenner i miniformat som klampar runt på trägolven. Idag har de varit ute en sväng trots -6 grader och verkar njuta storartat av snöbus. Lille herr Birk har nu hittat sin familj. Han ska bo hos familjen Fager i Nässjö och hädanefter kallas Mille. Ett namn som han verkar gilla för det lyssnade han direkt på.

Nu är det bara lille svarte Mattis kvar som ska hitta sitt hem. Har en intresserad men har även varit en så oseriös uppfödare att jag lagt ut en annons på Blocket. Vad som är oseriöst med det fattar jag egentligen inte alls för det är väl fortfarande ett medvetet val vem som får köpa honom oavsett var annonsen finns. Men, men…

En liten film på bröderna Flodhäst med sin ljuva moder Lova

För övrigt så händer det saker här, ovanligt eller?!? Har två tikar som löper varav en är parad!!! Äntligen ska jag få se vad kombinationen Hulmukan Diesel/Ante Poire Paladin Paksenarrion kan ge. En kombination som jag väntar mej massor av! Om någon läser detta och skulle kunna tänka sej att vara fodervärd åt en hane eller en tik så hör av er!!!

Johannan Honkanen – Kennel Hulmukan och jag är mycket goda vänner och skämtar ganska rejält om saker. Vi är nog så nära  systrar man kan komma trots olika språk och hemländer. Jag är mycket tacksam för hennes vänskap och för all kunskap och alla kloka råd hon ger mej! <3 Vi har i alla fall sagt att (OBS SKÄMT) det troligtvis blir en kull med hälften Kleinspitz och hälften Großspitz….

För övrigt är det snart dags för ett besök jag verkligen ser fram emot, Johanna kommer hit och ska hämta sin nya grabb Spetspatrullens Borka. Måtte dom få massor av glädje och framgångar tillsammans och vem vet kanske jag ska ta en tripp till Finland rätt som det är…

Spetspatrullens Mattis
*TILL SALU*

Spetspatrullens Borka
*Tingad Kennel Hulmukan*

Spetspatrullens Birk ”Mille”
*Tingad fam. Fager*

Spetspatrullens Lovis
*Tingad Alexandra Dornérus*

Glädjen i mitt liv är och har under en längre tid varit mina hundar. Allra mest de som är min familj, som jag lever med i vardagen men även mina valpar både stora och väldigt små.

Först lite positiva nyheter Tazza och brorsan Cooper (Spetspatrullens Ranger Tamar & Ranger Garrion) har under veckan som gått fått sina ögon och patellor kontrollerade. Även Serrano (Sommarhagens) är kollad. Alla tre fick samma resultat: Ögon UA och patellor 0/0!

Ytterligare en stor källa till stolthet och glädje är Spetspatrullens Lee Jordan som förra helgen visades på My Dog i Göteborg. På lördagen fick han Excellent och placerades som 2:a i juniorklassen och på söndagen ytterligare ett Excellent men nu även ett CK och en första placering i juniorklassen. Han gick därefter vidare och placerade sej som 4:e bäste hane. Stort tack till matte Marie Mattson för att du visar och sköter din underbara Leo på ett så fantastiskt sätt!

Men som i alla familjer finns det ibland oro för någon individ och just nu är det två. Mina två prinsessor Arian och Lovis. Jag ska försöka berätta deras historier här mycket för att själv ha dem kvar.

Vackra Arian

Min vackra men otursförföljda Arian

Valpen som stal mitt hjärta lite mer än de andra och som aldrig skulle lämna mej. Hon bröt sitt högra framben  vid 7,5 veckas ålder så pass illa att hennes liv höll på att ta slut redan där. Men efter massor av oro och arbete började hennes ben äntligen att läka och 7 veckor senare kunde skenan tas av. Men bekymmerna tog inte slut där. Nu hade hon belastat sin lilla kropp så galet att bakdelen och ryggen var överbelastade och gjorde ont. All träning ställdes in och Sessan fick bara vara. Massagebehandlingar av underbara Camilla Norrman, Camillas Hälsohörna och simträning hos Elin på Tomelilla Hundsim & Pälsvård gjorde fröken gott och under sensommaren visades hon med framgång på utställningar med Excellent och flera HP.

Efter flytten har hon fortsatt att simma och i kombination med dagliga långpromenader så har hon verkat må kanon. I torsdags kom nästa dråpslag, även hon blev ögon och patellakollad. Ögonen var UA men hennes patellor var en katastrof 2/3 blev bedömningen. Den ena knäskålen ligger helt ur led och den andra åker lätt ur led. Vad detta ska betyda för hennes framtid är svårt att säga ännu men utsikterna är inte alltför ljusa. Ledbanden kan lätt skadas när de som nu löper direkt över leden istället för att skyddas av knäskålen. Det är också hög risk för artros.

Men otroligt nog verkar hon inte alls ha problem med det för tillfället utan hoppar och far som vanligt. Planen är i alla fall att dels låta Camilla titta på henne, dels kanske hitta något fodertillskott som kan stärka hennes leder och sist men inte minst kontakta veterinär Henrik Merin på Veterinärgruppen i Tygelsjö för att se om han kan hjälpa henne igen. Hon är chefen i det här projektet och allt ska göras med hänsyn till hennes livskvalité. Men det skär i mitt hjärta att veta att min Sessa inte får vara frisk och leka utan ska tvingas gå igenom ännu mer.

Arian 9 veckor

Lovis 1 dag

 Spetspatrullens Lovis – tappra Lillfia

Det här är förhoppningsvis en historia med en ljusare utveckling…

Lovis föddes som nr 2 av 4 i Rövarkullen den 13/12 2012. Jag bedömde att mamma Lova inte hade några värkar och att jag riskfritt kunde ta ut de andra i patrullen några minuter. Ack så fel jag hade. När jag kom in låg Lillfia   alldeles slapp i valplådan och andades inte. Hon var dessutom avnavlad ända in till buken och blödde lite. Men med hjärt-/lungräddning och sugning av luftvägar så kom andningen igång. Hon diade som hon skulle och när de övriga två bröderna kommit så slog sej den lilla familjen till ro, frid och fröjd trodde jag…

På morgonen hade Lillfia tappat 50 av de 140 g hon föddes med. Hon såg riktigt ynklig ut och jag insåg att något måste göras för att jag inte skulle förlora henne. Modersmjölksersättning och torkad råmjölk införskaffades men vikten sipprade sakta men säkert nedåt till 80 g. Efter en vecka var jag nästan desperat av sömnbrist, matade var tredje timme, och av oro. Men en diskussion med underbara Irene Norrman och en del sökande på internet gav mej en idé. Jag stoppade det lilla knytet innanför tröjan och där fick hon stanna både natt och dag. Detta gjorde underverk och sakta men säkert började vikten vända.

Efter två veckor hade liten börjat öppna ögonen och vikten var uppe runt 120g, fortfarande väldigt liten och skör men det gick på rätt håll.

Lillfia 3 veckor

Nu är fröken Lovis drygt 4 veckor och vikten har nästan exploderat de sista 10 dagarna. Hon väger nu 260 g och rör sej med ganska god fart på alla underlag. Tänderna kommer och hon har börjat busa lite försynt. Fortfarande tillbringar hon sin mesta tid med mej och har sin matte fast virad runt sin lilla tass.

Många gav mej rådet att ta bort henne men nu är jag djupt tacksam att jag inte följde det rådet. Det har varit otroligt jobbigt men minst lika lärorikt och givande. Måtte bara Lillfia fortsätta sitt segertåg!

Så har vi överlevt ännu ett nyår, men här var det livat. Folk klagar över den ekonomiska krisen och att de inte har pengar men när det kommer till raketer på nyår då fattas det minsann inga slantar. VANSINNE är vad det är! Som vanligt nyårsdag har nyheterna varit fyllda av bränder och skadade på grund av raketerna… FÖRBJUD ELÄNDET!!!

Patrullen har i alla fall tagit sej genom nyår oskadade på alla sätt även om det var lite spänt när det var som värst. Rövarbarnen däremot snarkade glatt genom allt oväsen.

Lilla Lovis växer och utvecklas växelvis precis som alla bebisar men med henne är det extra tydligt eftersom man vakar så noga över henne. Hon öppnade ögonen igår och ökade då inget i vikt men framåt kvällen gjorde hon ännu ett hopp i portionsstorlek. Från ca 12 ml/mål ända upp till över 20 ml. Hon har nu uppnått den imponerande ?!? vikten av 120g men hon är pigg, blank, aktiv och extremt bestämd! Lilla Lovis är tingad av Alexandra Dornérus, Höllviken

Liten Lovis <3

Mattis, min svarte lillgrabb och den ende som fortfarande är till salu, är en liten herre med bestämda åsikter. Aktiv och försigkommen, lite hetsig när saker går honom emot. Men så mysig!!!

Mattis

Borka, ledaren i kullen… Bestämd herre med massor av initativkraft. Går att övertala men det tar sin tid. En underbar vän till mej frågade om jag hade nåt Djävulsgap i Spetsborgen (se bild nedan) och mitt svar fick bli att det skulle i så fall vara Borkas gap när han slukar maten i raketfart för att bröderna inte ska hinna dit. Borka ska flytta till vårt östra grannland, till Johanna Honkanen på Kennel Hulmukan!

Borka

Sist men störst Birk, livsnjutaren i gänget. Väldigt lik sin mamma och verkar inte ta nånting med särskilt mycket bekymmer. Bara maten räcker och matte/morsan/resterande Patrullen myser med honom så är han glad och nöjd. I kontrast till syster Lovis så har Birk överstigit ett kg nu! Birk är reserverad för familjen Fager i Nässjö!

Birk

Rövarbarnen har flyttat in i delar av Spetsborgen. En etta med uteplats och takterass

Bröderna flodhäst äter sitt första mål fast föda

All min respekt till er småbarnsmammor! Jag har för första gången i mitt liv fått prova på att hålla en bebis mätt, varm och nöjd. Det är verkligen inte det enklaste! Nu är ju bebisen hårig och fyrbent men krävande så det räcker. Bebisen jag pratar om är såklart lilla Lovis, världens tuffaste microhund. 14 dagar gammal idag och framtiden ljusnar allt mer. Hon förbluffar alla med sin livsvilja och ska ha alla chanser jag kan ge henne. Visst det blir dyrt och det är jobbigt men det är värt det! Det finns inte för mej att ge upp om inte hon gör det! Hittade efter mycket sökande igår en text på internet om valpar som föreföll vara prematura som var födda i samma kull som fullgångna valpar. Det var som att läsa en beskrivning av Lovis. Från denna text har jag tagit idéer och förändrat i skötseln av henne. Bl a har jag henne nästan alltid intill mej för värmens skull. Numera vet jag att valpar som är lite för kalla dels gör av med massor av energi på att försöka bli varma men också att de dessutom får ett drastiskt sämre näringsupptag. Har pratat men några mycket trevliga veterinärer idag och de har bekräftat mina funderingar och faktiskt sagt att dom tror att det kommer att gå bra eftersom hon verkligen vill och är pigg och aktiv. Sen har hon ju även fyrbenta ”tjänarinnor”, morsan Lova, Paks och Tazza. Hon blir rejält ompysslad så fort de har möjlighet. Arian börjar vänja sej men är inte helt förtjust i det där lilla krypet som stulit hennes plats hos matte… Ska inte bara tjata om Lovis utan även nämna att hennes stiliga bröder växer värre än ogräs och verkligen gör skäl för smeknamnet flodhästarna. Lite diverse bilder tagna med mobilen:

Tazza polerar lilla Lovis

Birk och Borka

Irriterad Mattis, gillar inte att bli störd

Borka snarkar på morsans tuggben, bra som ryggstöd?

Vi har fortfarande alla med även om jag ibland tvivlat på att liten fröken skulle stanna hos oss. Hon har tappat vikt sakta men säkert sedan hon föddes och inte förrän idag har det vänt. Förvisso med väldigt lite men det är på rätt håll.

Hon stödmatas var tredje timme dygnet runt så om ni försöker nå mej och jag verkar vara fullständigt (mer än vanligt) förvirrad och ute och cyklar så beror det på sömnbrist. Men det är det värt! Så länge hon själv vill så ska hon få all hjälp jag kan ge henne. Hon har fått en liten snugglebag för katt som jag brukar ha till valparna när de blivit lite större och en liten vetepåse som man värmer i micron. Ska iväg så snart jag kan och hämta en platta som också kan värma som hon kan ligga på. Allt som tar energi från henne ska elimineras så hon kan ta näringen och energin till att växa och utvecklas. Lilla fröken har även fått ett namn Spetspatrullens Lovis! Tur att hon redan är tingad annars skulle jag haft två (Arian också) odrägligt bortskämda töser eftersom man fäster sej enormt när man är så mycket med dom.

Liten Lovis och STORA brorsan Borka <3

Grabbarna grus däremot växer som ogräs och går numera under benämningen flodhästarna. Runda och goa är dom och betydligt lugnare än sin hetsiga lillasyster. De har också fått sina namn, svart grabb heter Mattis, sobel heter Birk och brun heter Borka. Alla med ”förnamnet” Spetspatrullens. Den ende som inte är tingad/reserverad är unge herr Mattis men en sån vacker ung man hittar säkert snart sina livspatners.

Pappa Finn är som vanligt en högst närvarande far och vill gärna kolla ofta så barnen och deras mor är trygga. Igår skulle jag ta lite bilder och han envisades med att han SKULLE vara med och kolla det hela så det fick han.

Finn med sonen Mattis

Systrarna bus blir mer och mer intresserade och kommer troligtvis att bli bra barnpassare. Jag är av den åsikten att det är toppen för ungtikar att vara med i närheten av en valpkull och kanske även hjälpa till att ta hand om valparna för då vet dom när det är deras tur. Naturligtvis sker detta alltid under tikens övervakning och på hennes villkor. Paks verkar vara extremt valpsjuk och deltar gärna i tvätten av Lovis. Nåja nästa gång är det hennes tur!

Äntligen är dom här! Spetspatrullens Rövarbarn, kallar dom så för att tanken är att dom ska döpas efter karaktärer i Ronja Rövardotter. 3 stiliga stjärngossar och naturligtvis som sej bör en liten Lucia!

Killarna är i färgerna svart, sobel och troligtvis brun. Tjejen är sobel, svartpigmenterad precis som brorsan. Dessa gener upphör aldrig att förvåna!

Välskapta och fina är dom i alla fall även om tjejen är liten mot vad jag är van vid. Hon väger inte mer än hälften av vad Ranger-tjejerna vägde när de föddes.

Några halvbra bilder…

Svart grabb

Sobeltjejen TINGAD!

Sobelpojken

Brun? grabb

En tankeställare kan väl bara vara nyttig, eller…

Vi börjar bo in oss ordentligt nu och inte minst skapa rutiner för oss själva. Tyvärr verkade det som om Patrullen med systrarna bus i spetsen blev totalt ostyriga. Skälliga och bökiga, lyssnade inte ett smack. Fullständigt vidriga på promenaderna, där de gjorde utfall mot både folk och fä. Att möta andra hundar började bli en fasa. Funderade ett tag på att placera ut någon hos fodervärd eller nåt.

Sen fick matte fick tillbaks (nästan) alla pingvinerna i poolen. Poletten trillade ner och jag insåg att problemet som vanligt inte låg hos Patrullen utan hos undertecknad. :/

Jag är lite halvstressad över hur allt ska fungera med ekonomi mm, har en del fordringar som inte kommit in när de skulle osv. Naturligtvis hade Patrullen plockat upp detta och laddade hej vilt på min energi. De var så uppsnurrade att de höll på att explodera.

Förändring var alltså av nöden. Var ska man börja? Jo såklart med att andas och försätta sej i rätt stämning innan man kan förvänta sej att hundarna sansar sej.

När vi ska gå ut så har kaoset varit totalt nu ett tag, ljudnivån på MAX. Sedan igår så klär jag på mej i lugn och ro och är inte hundarna stilla och tysta så sätts det inte på några koppel/halsband utan jag sätter mej på golvet och väntar tyst och lugnt. Det tar inte lång stund innan lugnet sänker sej. När väl alla är ”påklädda” så ställs nästa krav, alla 20 tassarna ska vara på golvet innan dörren öppnas. Redan detta har gjort stor skillnad.

Klicker och godis är numera oumbärligt på promenaden. Allt dragande och stressande resulterar omedelbums i ett stopp tills de tar kontakt. Träning, träning, träning…

Idag kunde vi faktiskt passera ”ärkefienden”, en amstaff som bor en bit bort, utan nåt större oväsen men var det någon som hörde mej så tror dom säkert att jag är totalt galen. Inte oväntat förstås för er som känner mej men en halvgammal kärring som traskar runt vilt kvittrandes med 5 spetsar borde nog räknas som milt sagt konstig. Men, men jag tänkte på en av mina förebilder, Sanna Wendel och kvittrade på!

Summan av kardemumman är två saker. Problemet låg SOM VANLIGT i matteänden av kopplet och dessutom MAN SKA GÖRA SOM MAN SÄGER OCH INTE SOM MAN GÖR!